Busstur och invigningsceremoni

Svenska laget poserar framför Kaspiska havet.

 

Guidad tur.

Första dagen avslutades med en busstur genom Baku, med ett stopp i Highland Park. Tyvärr har våra bussar rejäla solskydd för rutorna vilka gjorde det lite svårt att se, men det var trevligt ändå. Highland Park innehöll monument dedikerade till de som dog 1990, då Azerbaijan bröt sig loss från den sönderfallande Sovjetunionen. Vi fick en guidad tur, och fick förutom den eviga elden också se en fantastisk utsikt över Baku. Precis bredvid låg också de två tornen formade som vågor, häftigt!

På väg ut från Highland Park.

Dag två var det dags för practice session! Då får deltagarna sätta sig på sina platser i tävlingshallen, och en chans att göra sig bekanta med datorerna och tävlingssystemen som används. Sverige har i många år kämpat för rätten att ta med godis in till tävlingen, något som inte alltid varit tillåtet. Med start i år är rätten till snacks däremot inskrivet i reglerna, och otroligt nog har tävlingssystemet kompletterats med "Snacks as a Service", en meny med olika knappar där du kan be om en banan, ett äpple, choklad eller vatten! Snackset blir sen levererat till ditt bord, inom ett par minuter.

Snacksmenyn i tävlingssystemet.

På kvällen var det dags för invigningsceremonin. Som traditionen är för IOI i östländer körde bussarna dit i en konvoj, med polisbil längst fram. Det gjorde att vi inte hindrades av såna petitesser som rödljus eller mötande trafik. Nackdelen med den här metoden är däremot att bussarna måste vänta in precis alla som ska åka dit, vilket gör så att en halvtimme sittandes på bussen innan den får köra de fem minuter som behövs för att ta sig dit. Det här gör också så att alla tappar respekt för busstiden som står, vilket inte gör saken bättre. Aja, bussarna har i alla fall air condition det här året.

Polisen väntar på att börja köra.

På invigningen talade Azerbajdzjans utbildningsminister, sponsorerna (Acer och ett lokalt universitet), och ett brev från landets vice-president lästes upp. Otroligt nog var allt på engelska, förutom brevet som bara lästes upp på vad vi tror är Azerbajdzjanska. Innehållet var säkert trevligt, men applåderna blev ändå lite svaga.

Ceremonin avslutades med ett antal traditionella dans- och musiknummer. Höjdpunkterna var den traditionella Azerbajdzjanska musikstilen "mugham". Dels var det en ung pojke som sjöng väldigt vackert, ackompanjerad av en violin, trumma, och någon form av gitarrinstrument, dels var det en lite modern tappning i form av jazz-mugham, som tydligen är en grej!

Solo på den traditionella gitarren.

Jazz-mugham! Sångare, piano, trummor och gitarr.

Ett av dansnumren.

En annan spännande sak som hände var ankomsten av en dammstorm! Med vindbyar på 26 m/s och mycket partiklar i luften stack det i ögonen, och det kändes ibland som om vi skulle blåsa bort. Tydligen är Baku känt som "Vindstaden", nu vet vi varför.